Behovet av visselblåsare[1]

Den industriella animalieproduktionen sker i slutna system inomhus.   Den professionella träningen av hästar sker på s.k. träningscamper. Djuren kan inte tala, inte vittna och enbart människor som godkänts av ägaren släpps in. Insynen är noll.

Den som tror att djurskyddslagen till punkt och pricka efterlevs i dessa insynsskyddade miljöer är nog mer än lovligt naiv.  Inspektörer i all ära men de kan aldrig vara på plats överallt i alla svinstallar, hönshus och träningscamper samtidigt. Inte heller kan de kräva att det sätts upp webbkameror i dessa miljöer så att allmänheten får insyn.

För att korrigera entreprenörer som går över gränsen behöver vi insyn. De anställda har en sådan insyn men är idag vare sig skyldiga att rapportera eller skyddade om de försöker. Vi behöver visselblåsare och vi behöver skydda dem, t.ex. genom en Lex Disa (efter visselblåsaren i grisfösarmålet)!

“ Före seminering ska sto genomgå en gynekologisk hälsokontroll, vilken ska utföras av den ansvariga veterinären.” Så står det i  lagen idag. Nu har Jordbruksverket föreslagit en ändring: ” Före varje seminering ska sto genomgå en gynekologisk hälsokontroll, vilken ska utföras av den ansvariga veterinären. ” Med det lilla ordet ”varje”  binds seminverksamheten  återigen hårt till en fysisk veterinär närvaro och möjlig samordning med semineringsservicen för kor stoppas. Hästuppfödning i glesbygden försvåras. Större stuterier och uppfödare med veterinär legitimation gynnas.

Landsbygdsutveckling är faktiskt en fråga om semineringsservice

Inom nötkreatursaveln kan den praktiska seminverksamheten helt skötas av husdjurstekniker. Det gäller insemination, dräktighetsundersökning och vissa behandlingar.  

Landsbygden avfolkas. Kvarstående mjölkbönder har  samma behov  av semineringsservice som förr men utglesningen gör servicen dyrare. och påskyndar utslagningen.   En ändring av föreskriften för hästsemin  skulle kunna avhjälpa detta genom att tillåta husdjurstekniker att även sköta hästsemin.  En ändring som slår två flugor i en smäll: Förbättrar servicen  för kvarstående bönder och underlättar för uppfödning av kvalitetshästar.  

Glesbygdens konkurrensfördelar utnyttjas inte

Man vet nämligen att begåvning är avelsfråga medan hållbarhet är en uppfödningsfråga. Flockuppfödning på stora kuperade arealer gynnar hållbarheten. Sådana arealer till lågt pris är en bristvara i Tyskland-Holland- Belgien men finns i överskott i Sverige. Vill politikerna utveckla landsbygden så bör man underlätta för entreprenörer att investera i hästuppfödning i glesbygden.  Det behöver inte ske med “satsningar” eller subventioner. Det kan räcka med att ta bort hinder. Nu är man istället på väg att föra in extra hinder.

Sitter det i tarmen eller i viljan?

Landsbygdsministern anser att hästtarmen är känsligare än kotarmen och att hästsemin därför inte  kan organiseras på samma sätt som nötsemin. Detta är förstås nonsens. Kan man utbilda veterinärer så att de kan undersöka hästar via ändtarmen så kan man förstås också utbilda husdjurstekniker. Om viljan finns.

Agneta Stark, välkänd debattör, professor och ekonom, påstår att landsbygden utarmas genom politiska beslut, trots högstämda ord om motsatsen. Det verkar som vi här ser ett exempel på  detta.

Anders Darenius

Bonden betalar bara 1000 kr och får då sin ko seminerad hemma av en tekniker, även om han bor i Jämtland. Vill han få sitt sto seminerat kostar det honom inte bara fem gånger så mycket utan dessutom tvingas han att skicka iväg sto och föl till en seminstation. Smittryck och social stress ökar, stonas fruktsamhet sjunker och risken för sjukdom hos fölet ökar. Om kon löper om så kostar det honom bara några hundralappar medan det kostar honom tusenlappar om stoet gör det.

En parning är en affär mellan en hingstägare och en stoägare. För att kunna genomföra affärens första etappmål – dräktighet – så anlitar de en servicestruktur – semin.  Den kostar. Rätt ofta misslyckas semin med uppdraget och detta ger följdkostnader i form av ett helt års underhållskostnader för stoet. Om vi nu delar den totala ekonomiska omslutningen av dessa parningsaffärer i tre delar så tar semin två och uppdragsgivarna delar på den återstående tredjedelen. Lite annorlunda uttryckt:

av den reella kostnaden för ett föl har två tredjedelar med semin att göra.

Hur har det kunnat bli så här? Det finns förstås många olika delorsaker – som t.ex. kostnaden för postskick av sperma – men gräver man tillräckligt  djupt och tillräckligt långt ner så hamnar man i ändtarmen på en häst. Varför då? – Jo därför all seminverksamhet styrs av statliga föreskrifter och den ansvarige ministern har sagt att en hästtarm är så mycket skörare än en kotarm att hästsemin inte kan organiseras på samma sätt som nötsemin. Av djurskyddsskäl.

Veterinärer och uppfödare!  Vi har ett gemensamt problem att lösa! Jag tycker vi skall göra  detta utan att fastna i diskussioner om husdjurstarmars olika skörhet eller vem som har ansvaret. 

Det brådskar.  Medan gräset gror dör kon…….. 

Anders Darenius

leg veterinär med 30 års erfarenhet av hästsemin

PS Jag tror det går att få hästsemin nästan lika effektivt som nötsemin. Med fryst sperma. Inte för alla hingstar och inte alla ston men i alla fall bortemot 70%  av dem. Bara de övriga  behöver  specialisthjälp på seminstationer.

Den 9 juni 2009 tillsatte regeringen en utredning som skulle

• göra en bred översyn av den samlade djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll,
• lämna förslag till ny djurskyddslag och förordning, samt
• ge exempel på hur andra föreskrifter på området kan utformas.

Utredningen skulle överlämna sitt resultat  till regeringen senast det 31 januari 2011

Betänkandet presenterades den 30 november 2011.  Det är på 1100 sidor. Få se om jag orkar igenom den.

Länk till Djurskyddsutredningen

Anders